Bemannade ballongfärder har sitt ursprung i slutet av 1700-talets Frankrike, i en tid då den vetenskapliga nyfikenheten flödade och teknologiska framsteg gjorde stora språng. Då stod bröderna Montgolfier i spetsen för en bemärkelsevärd uppfinning som skulle revolutionera människans relation till himlen – luftballongen. Deras banbrytande arbete inom aeronautik ledde dessutom till en ny era av utforskning och förståelse för både flygning och atmosfäriska fenomen som även på sikt banade väg för flygmaskiner.

Kongming – en kinesisk föregångare

Men innan vi går vidare med historien om dessa bröder, deras experiment och undersökningar, även om det inte har en direkt koppling till bemannade flygningar, bör man kanske ändå nämna att själva grundidén med att lyfta upp föremål med varmluft är en långt äldre uppfinning. Kongming, de kinesiska papperslyktorna, eller lanternorna, som stiger och lyser upp som små punkter i himlen, kan spåras tillbaka ungefär två tusen år till det antika Kina, under Han-dynastins fall och de tre kungarikenas period (220-280 e.Kr.). 

De stigande himmelslyktorna, som lyfts upp med hjälp av ett ljus som värmer upp luften, sägs ha uppfunnits av Zhuge Liang (181-234), en militärstrateg, statsman och påhittig uppfinnare, en mångbegåvning ungefär som Da Vinci, som också är hyllad som den mest framstående begåvningen i Kinas historia. Vad vi vet är att han använde dessa lanternor som militära signaler som varning om att fiender var i antågande. Även namnet på lyktorna, eller ”Kongming”, kommer från Liang eftersom han använde just Kongming som sitt alias eller artistnamn. 

De kinesiska, färgglada himmelslyktorna används idag i firanden över hela Östasien, som vid traditionella festivaler, högtidsstunder och födelsedagar. Röda lyktor används för önskningar om lycka och framgång. Även vid begravningar kan lyktor användas för att visa själen vägen till himlen. Men då är det den traditionella vita färgen som används.

Bartolomeu de Gusmãos obemannade varmluftsballong

Bartolomeu de Gusmão, född omkring 1685, var en portugisisk präst och uppfinnare som också sägs ha spelat en viktig roll i historien genom sitt bidrag till utvecklingen av luftfarkoster. Han var en mångsidig vetenskapsman som studerade matematik, fysik, kemi och teologi som vid bara 14 års ålder, år 1709, visade upp sin första obemannade varmluftsballong i den portugisiska huvudstaden Lissabon.

Ballongen var konstruerad av papper och ett tunt ramverk av trä där ballongen fylls med varm luft från ett brinnande ljus. När luften inuti ballongen värmdes, steg den uppåt mot skyn. Detta tidiga experiment fångade uppmärksamheten hos den portugisiska kungen Johan V och hovet. Bartolomeu de Gusmão visade upp sin ballong inför kungen och andra prominenta personer som imponerades av den häpnadsväckande uppvisningen.

Ballongens flykt var kort, men den dokumenterades och anses därför vara den första dokumenterade obemannade flygningen i västerlandets historia, samt en föregångare till senare utveckling inom luftfart och ballongflygning. Efter detta tidiga försök fortsatte Bartolomeu de Gusmão att utforska och experimentera inom olika vetenskapliga områden tills dess att han år 1724 omkom i ett skeppsbrott i Brasilien i sin tjänst som präst.

Bröderna Montgolfier och luftballongsrevolutionen

Även om Bartolomeu de Gusmão’s experiment inte ledde till någon praktisk användning av ballonger under hans livstid anses det ändå ha blivit ett viktigt bidrag till den kunskap som senare kom att användas av andra pionjärer inom luftfart. Det verkar dock som om de verkliga pionjärerna bakom de bemannade luftballongerna och den egentliga luftfärdsrevolutionen, Bröderna Montgolfier, varken kände till kinesiska himmelslyktor eller Bartolomeu de Gusmãos försök.

Bröderna Joseph-Michel och Jacques-Étienne Montgolfier, födda i Frankrike under senare delen av 1700-talet, kom från en familj med en lång tradition av pappers- och textilframställning. Liksom många andra under den här tiden fascinerades de av vetenskapliga experiment, vilket ledde dem till att experimentera med luftens egenskaper och dess förmåga att lyfta upp föremål. År 1782 skall bröderna ha uppmärksammat hur papper och tyg steg uppåt när de placerades över eld, vilket ledde till en rad experiment där de började bygga allt större luftfyllda påsar.

Ungefär ett år senare, den 4 juni 1783, genomförde bröderna Montgolfier sina tidigaste offentliga försök i staden Annonay, Frankrike. De använde en rektangulär ballong av linne och papper, fylld med varm luft från en brasa som brann under den. Denna tidiga prototyp var obemannad men visade på ett överväldigande sätt att luftballongen kunde stiga från marken när luften inuti värmdes upp och även bära med sig föremål.

Efter att ha bevittnat brödernas framgångar blev den franska adelsmannen Jean-François Pilâtre de Rozier och militärlöjtnanten François Laurent d’Arlandes intresserade av att göra en bemannad flygning. De ansåg att om ballongen klarade av att lyfta upp föremål skulle det också fungera med människor. Den första bemannade luftballongflygningen genomfördes den 21 november 1783 i Paris. Den bemannade ballongen, formad som en gigantisk kula, kallades ”Aérostat Réveillon” och lyfte från slottet Bois de Boulogne i Paris. Flygförsöket ansågs då vara en sensationell händelse och därför samlades stora folkmassor för att bevittna detta historiska ögonblick. Ballongen flög ungefär 9 kilometer och landade säkert i närheten av La Villette.

Efter denna första bemannade flygning växte intresset för luftballonger snabbt över hela Europa. Många framstående forskare och äventyrare började experimentera med nya designkoncept och förbättringar av ballongens prestanda. Det första lyckade korsandet av Engelska kanalen med luftballong genomfördes av Jean-Pierre Blanchard och Dr. John Jeffries år 1785. Under 1800-talet fortsatte teknologiska framsteg inom ballongkonstruktion och navigering. Samtidigt som luftballongens användning som transportmedel aldrig tog fart vid den här tiden och snarare minskade, såg man ändå en ökande användning av dem inom vetenskapliga och militära undersökningar.

Luftfärderna kommersialiseras 

Under 1800-talet fortsatte ballongfärderna att vara ett intresse men främst för vetenskaplig och militär forskning. Ballonger användes för att utföra observationer, utforska väderförhållanden och kartlägga områden. Det var först i mitten av 1800-talet som ballongfärderna började väcka allmänhetens intresse och utvecklades till en form av underhållning.

Tidiga försök att kommersialisera ballongfärder ägde rum under andra hälften av 1800-talet. I Frankrike och Storbritannien erbjöds betalda färder till modiga individer som ville uppleva himlen på ett sätt som tidigare varit otänkbart. Dessa färder erbjöd en exklusiv och oförglömlig upplevelse för dem som hade råd att delta.

Utvecklingen av moderna material och tekniker under 1900-talet bidrog till säkrare och mer pålitliga ballonger. I takt med teknologiska framsteg blev det möjligt att göra ballongfärder mer tillgängliga och mindre riskfyllda. Tekniska framsteg och förbättrad säkerhet spelade en avgörande roll i att göra ballongfärder tillgängliga för en bredare publik. Ballongkorgar utrustades med moderna säkerhetsanordningar och ballongmaterial utvecklades för att klara av olika väderförhållanden.

Vätgasballongen

Vätgasballongen uppfanns redan kort efter bröderna Montgolfiers framgång med varmluftsballongen. Den första dokumenterade bemannade flygningen med en vätgasballong ägde rum 1783, samma år som bröderna Montgolfier genomförde sina historiska experiment.

Den första vätgasballongen skapades av en fransk forskare och matematiker, Jacques Alexandre César Charles, tillsammans med Nicolas-Louis Robert. De försökte hitta och använda en lättare gas än luft för att skapa lyftkraften som skulle bära ballongen upp i skyn och valde alltså vätgas.

Den 1 december 1783 genomförde Charles och Robert den första offentliga flygningen med en vätgasballong från Jardin des Tuileries i Paris. Själva ballongen var konstruerad av sidenimpregnerat gummi och steg upp i skyn med hjälp av vätgas som genererades genom att reagera svavelsyra med järnspån. Flygningen var dock obemannad och varade i ungefär två timmar innan ballongen landade säkert cirka 15 kilometer bort.

Året därpå, den 19 september 1784 genomförde Jacques Charles en bemannad flygning med en vätgasballong tillsammans med sin kollega Robert. Den bemannade flygningen gick från Paris till landsbygden i Gonesse och varade i cirka sex timmar. Det var en viktig milstolpe för ballongflygning och visade potentialen hos vätgas som lyftgas.

Vätgasballongen erbjöd fördelen att vara lättare än luft, vilket gjorde det möjligt att både bära mer vikt och flyga på högre höjder. Denna teknik och kunskap om att använda vätgas som lyftgas fortsatte att utvecklas och bidrog till de tidiga framstegen inom ballongflygning och aeronautik.

1896 planerade den svenska ingenjören Salomon August Andrée en expedition över Arktis med vätgasballongen Örnen. André hade själv uppfunnit en styranordning för att kunna styra ballongen. Men i övrigt var expeditionen illa planerad och trots att ballongen läckte vätgas valde Andrée ändå att genomföra färden med katastrofala konsekvenser för honom själv och hans två unga kompanjoner.

Helium ersätter vätgasen

Helium började användas som en säkrare och mindre brandfarlig alternativ till vätgas i luftballonger i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Det första dokumenterade exemplet på en ballong som fylldes med helium ägde rum i USA 1891. Det var kapten Thomas Scott Baldwin, en pionjär inom ballongflygning, som då genomförde en bemannad flygning med en heliumfylld ballong i San Francisco. Detta var en av de tidigaste praktiska demonstrationerna av heliums användbarhet för ballongflygning.

En stor anledning till övergången från vätgas till helium var säkerhetsaspekterna. Vätgas är lättantändligt och kan orsaka explosioner om det kommer i kontakt med en öppen låga eller gnista, vilket gjorde vätgasballongerna riskfyllda. Helium är en inert gas som är icke-brandfarlig och mycket säkrare att använda i ballonger.

Det var dock först under 1900-talets första hälft som heliumproduktion och tillgänglighet ökade tillräckligt för att göra det möjligt att använda helium på större skala. Helium började användas i kommersiella ballongfärder, för luftskepp som zeppelinare och även för militära ändamål, särskilt under första och andra världskrigen.

Hindenburg-katastrofen

Det var även menat att LZ 129 Hindenburg, den berömda zeppelinaren som innebar slutet för denna typ av luftskepp, skulle använda helium. Problemet var dock att helium var en sällsynt och dyrbar resurs vid den tiden. Det fanns tillgängligt i USA, men på grund av exportrestriktioner från USA till Tyskland och den pågående ekonomiska depressionen, var det svårt för Tyskland att skaffa tillräckliga mängder helium.

Som ett resultat tvingades Hindenburg att istället använda vätgas som lyftgas. Tyvärr ledde detta till den tragiska olyckan den 6 maj 1937, när Hindenburg fattade eld och kraschade vid Lakehurst Naval Air Station i New Jersey, USA. Händelsen resulterade i 36 dödsfall och markerade slutet på eran av zeppelinare och stora passagerarluftskepp.

Luftballongen idag

Det var först under senare hälften av 1900-talet och början av 2000-talet som kommersialiseringen av ballongfärder mer eller mindre exploderade. Ballongfärder blev en populär turistattraktion i många delar av världen och erbjöd ett unikt sätt att se städer och landskap från ovan. Populära turistdestinationer som Napa Valley i Kalifornien, Cappadocia i Turkiet och Masai Mara i Kenya blev kända för sina pittoreska ballongfärder över natursköna områden.

I Sverige har ballongfärder blivit en populär upplevelse som de flesta svenskar vill göra minst en gång i livet. Det anses vara en häftig och spännande upplevelse som också är perfekt för att skapa tillfällen att samlas med vänner och släkt. Ballongfärder används även i olika firanden som födelsedagar, särskilt för ungdomar som fyller 18 år och viktiga jämna födelsedagar som exempelvis en 50-årsdag. Man skulle kunna säga att en färd med luftballong inte bara räknas som en unik upplevelse utan också ofta som en riktig högtidsstund som delas med andra och blir ett gemensamt livslångt minne.