Det är torsdag kväll och jag står tillsammans med tre killar på bassängkanten vid den klorblå poolen i Idrottens hus på Lidingö. Det är svettigt i simhallen och förutom vår lilla grupp trängs en annan grupp om ytterligare 12 personer här. Vi står och väntar mellan dekorativa krukpalmer och stora tuber. Vi väntar på Harvey Page. Han är en storväxt engelsman med rakad skalle och tatuerad torso och han ska lära oss att dyka.

Plötsligt simmar vi in i ett stim med hammarhajar, först ser vi kanske 50 eller 60 stycken, sen ser vi att de är säkert 160 eller kanske 180!

Harvey Page

I början av 60-talet myntade filmtillverkarna Kodak uttrycket ”Kodak Moment”. Ett fotoalbum fyllt av Kodak moments skulle presentera de stunderna i ditt liv du vill minnas för evigt – ett sådant album man vill att barnbarnen ska ärva. Ett skimmer av sentimentalitet vilar kring orden och även om Kodak idag står på randen till konkurs används deras gamla slogan fortfarande för att beskriva pampiga solnedgångar, gulliga bebisar och diverse naturupplevelser. Kanske är det ingen slump att sloganen ”Kodak Moment” uppfanns i samma veva som man började använda ordet ”livskvalitet”?

Idag är det inte många som fotograferar med film, men längtan är lika stark efter att skapa ett rikt, fartfyllt liv, att på ålderns höst blicka tillbaka på. 2012 finns en uppsjö av upplevelseföretag som ska hjälpa oss att skapa våra egna Kodak moments i realtid. Man kan bland annat prova sportbilskörning, äventyrsbanor och spökvandringar och vem som helst kan uppleva! Upplev för två, upplev i företag och upplev ensam – ofta har man fått upplevelsen i present. Företagen lovar att leverera upplevelsen i en vacker presentbox. Men vad händer med spänningen när upplevelsen är paketerad? Ett tamt äventyr i en låda, är det verkligen att uppleva?

Upplevelseföretaget beskriver prova-på-dyknings-upplevelsen som perfekt för dig som vill ta dykcertifikat eller för dig som bara vill ha en fantastisk viktlös upplevelse och dykläraren Harvey själv verkar vara en del av upplevelsen. Han pratar, skämtar och drar anekdoter om dykandets tjusning. Han försäkrar att dykningen är så mycket mer än att titta på koraller och clownfiskar – det är en gemenskap. Man måste lita på gruppen och utan varandra klarar man sig inte under vattnet.

– Efter det här kommer ni vara som bröder och systrar, det finns inget som för människor tillsammans som dykning, lovar han.

Harvey går för att byta om och jag inspekterar mina nya ”bröder” Anders, Christopher och Stephan. Vi säger inte mycket till varandra, utan pillar förstrött med dykmaskerna eller klafsar runt lite med grodfötterna. Harvey kommer tillbaka och får syn på min engångskamera som ska kunna ta foton under vattnet.
– Jag ska berätta en historia om en sån, säger han. När jag var en ung dykmästare var jag och min kompis ute och dök och han hade en sån här kamera. Plötsligt simmar vi in i ett stim med hammarhajar, först ser vi kanske 50 eller 60 stycken, sen ser vi att de är säkert 160 eller kanske 180!

Harvey gör en dramatisk paus. Han är medveten om att hajhistorier imponerar på de flesta dyknoviser, i alla fall på mig. – Vi var på kanske 20 eller 30 meters djup och då kan avtryckarknappen på kameran låsa sig på grund av trycket, så min kompis simmar upp till åtta meters djup där avtryckaren lossnar. Sen simmar han ner igen och trycker av kanske sju bilder. De flesta av dem blev ju skit, men på en bild lyckades vi räkna till 64 hammarhajar på samma foto. Så du kan nog få bra bilder med den där, säger han och tittar på mig.

Poolen framför oss är uppdelad i en grund och en djup del. I den grunda ska vi få lära oss utrustningen ordentligt innan vi ger oss ut i den djupare tremetersdelen av bassängen. Det verkar dock inte finnas några hajar att fota och precis innan vi ska hoppa i vattnet märker jag att knappen på engångskameran har låst sig. På noll meters djup.

Vi står i den grunda delen och vattnet är ungefär i midjehöjd. Harvey visar några tecken vi måste kunna och hjälper oss att justera västarna med tuberna på ryggen. Efter att ha förmanat oss om att blåsa ut luft genom öronen, signalera så fort man mår dåligt är vi redo att gå under vattnet. Fast först bara genom att stå på knä i den grunda delen. Innan vi går under ytan får Harvey, som Karl-Bertil Jonsson skulle uttrycka det, något nästan religiöst i blicken.

– Nu kommer ni att känna känslan av att andas under vatten för första gången. Att befinna sig i ett element där det egentligen inte är meningen att vi ska vara och kunna andas där, det är det närmaste de flesta av oss kommer att åka till rymden, säger han.

Så är vi under ytan. Att andas genom munstycket är som att vara Darth Vader. Det går väsande och långsamt. Efter att till en början ha varit väldigt skeptisk till äventyrsnivån i en liten bassäng, blir jag faktiskt imponerad – det är lite som att vara i rymden (antar jag).

Vi får simma ut på djupare vatten och jag känner mig tyngdlös, men trög. Tillsammans med den väsande andningen känns det hela väldigt science fiction-drömskt. Sen börjar jag bli rädd. Bassängen är liten och är som djupast tre meter, men redan på två meters djup börjar vattnet trycka mot öronen och luften i tuberna är torr.

Precis innan vi ska hoppa i vattnet märker jag att knappen på engångskameran har låst sig.

Jag börjar känna att det finns en biologisk anledning till att vi inte kan andas under vattnet – jag är allt för medveten om min egen andning och känner mig plötsligt väldigt malplacerad. Efter att ha paddlat runt med simfötterna ett tag skyller jag på att jag måste ta lite fler bilder och anteckningar och smiter upp ur bassängen.

Efter kanske en kvart kommer nästa gruppdeltagare upp. Anders Gruvin har likt Stephan Holmberg och Christopher Grisell fått dykupplevelsen i present. Han anförtror mig att han började må lite illa under vattnet och att dykning inte är något han kommer fortsätta med. Annars är han positivt inställd till att paketuppleva.
– Vi var på konferens med jobbet och då fick vi åka en hummerbil och sen helikopter till konferensanläggningen och det var ju kul! Annars skulle jag kunna tänka mig att provåka någon cool sportbil, säger han.

Dykare drar upp dragkedja på ryggen

Anders tycker även att upplevelser är en bättre present än prylar.
– Vill jag ha prylar så köper jag ju dem själv, då är det roligare att göra något som inte tillhör vardagen, som känns lite pirrigt, säger han.

Stephan och Christopher håller med och de har redan börjat snacka om att fortsätta dyka. De stannar i bassängen i till Harvey säger åt dem att gå upp och har börjat öva på att göra volter under vattnet.
– Det är mycket roligare att göra sånt här än att ha någon pryl som bara ligger och dammar ju, säger Christopher.

När alla deltagare har gått in i omklädningsrummen hinner jag prata med Harvey medan han plockar ihop tuber och simfötter. Jag frågar om han inte tror att äventyret inskränks av att paketeras.

– Grejen med dykning är att förut så var det bara de riktigt adrenalinsökande som dök. Det var hardcore och macho, men nu när det är säkrare än någonsin, kan alla dyka. Det är mer kvinnor som dyker nu och jag har lett dykkurser med folk som är förlamade, blinda eller döva. Paketen gör det säkert och tillgängligt.

Jag undrar hur Harvey själv kommit i kontakt med dykandet. Mina fördomar säger mig att det inte är via en prova-på-dyknings-present.

– Nej det var genom militären jag kom i kontakt med dykandet, i marinkåren. Jag blev helt fast och har dykt sen dess, säger han.

Det sista Harvey säger till mig är att det är först när jag kan lista ut vad dykningen betyder för just mig som magin uppstår. Hela bilresan från Lidingö tillbaka till dykhuset på Kungsholmen tänker jag på vad dykningen egentligen betydde för mig. Magi uppstod inte, men det var ändå lite som julafton. Mest ångest – men med ögonblick av äkta eufori.